Vian Tahir

Hjälper dig att bli #trollresistent

Författare: Vian (sida 1 av 4)

Tack och hej Bang!

Efter ett halvårs funderande känner jag att det är dags att ta steget och lämna över stafettpinnen att vara chefredaktör på Bang. Jag tror att årets Bangstyrelse kommer göra ett riktigt bra jobb med att föra Bang framåt och hitta en ny chefredaktör som tillsammans med dem kan ta vid arbetet. 

Bang nr 3/2017 – Bang nr 3/2019

När jag tog vid 2017 efter två grymma chefredaktörer och blev en i ledet av de kompetenta chefredaktörer Bang har haft under åren var det en stor ära. Efter att vi skickade nummer 3 2019 till tryck tittade jag tillbaka på mina år som chefredaktör och vad vi hade gjort under 2019. Då kände jag mig väldigt nöjd och stolt över det jag åstadkommit så jag tyckte att det var ett bra läge att lämna över rodret.

Jag hade egentligen planerat att sluta under hösten 2019, men valde att stanna några månader längre för att vara ett stöd och en resurs för styrelsen när Bang kom in i en tuff period. Det är styrelsen som är arbetsgivar- och ekonomiskt ansvarig, så de ansvarar för Bangs strategiska och ekonomiska utveckling. Nu är årets styrelse på plats och jag har en stor tilltro till dem och tror att de kommer göra ett riktigt bra jobb för att säkra Bangs framtid på både kort och lång sikt. Så nu är det dags.

2018 hade vi fått in 800 nya prenumeranter och samlat in nästan 100 000 kronor under Rädda Bang-kampanjen och gått in i 2019 med pepp och inspiration. Varje år har Bang ett tema och för 2019 var temat Motstånd, där varje nummer fokuserade på en motståndsrörelse. Jag såg fram emot ett år med riktigt intressanta nummer som jag idag är väldigt stolt över att ha ansvarat för. 

Vi gjorde flera förändringar i arbetet med tidningen numren 2019 och en av dem var att jag var bildredaktör för alla nummer. Vi hade tidigare bjudit in konstnärer, fotografer, videoproducenter och andra grymma kulturpersoner att vara bildredaktörer och de valde ut en stor del av bilderna och illustrationerna för numren. (Ändringen berodde egentligen på att vi behövde slimma kostnaden för numren 2020, men det blev riktigt bra och kul för oss på redaktionen att jobba med bildval.) Det var intressant, lärorikt och framför allt riktigt givande att få ännu mer utlopp för min kreativitet genom att jobba med bild och text och extra kul att ha ansvar för bildvalet för framsidorna. Åren innan hade numren blivit supersnygga och jag är jättenöjd med framsidorna för 2018, men 2019 kändes det som jag fick lägga ännu mer av min egen prägel på numren när jag inte bara styrde textvalet utan också bilderna till texterna.

På internationella kvinnodagen, 8 mars 2019, höll vi en fullpackad och lyckad Bangfest! Det var grymt att se Yolanda Bohm, Tami T och såklart huvudakten Imenella, som då precis hade vunnit en grammis, på scen. 

I samband med festen släppte vi också årets första nummer som såklart handlade om Kvinnorörelsen eftersom det var internationella kvinnodagen. Det var givet att det skulle innehålla en lång text om den svenska kvinnorörelsen men det jag var extra stolt över var att numret innehöll flera texter om kvinnokamp i världen och breddade normen för vad kvinnokampen är och problematiserade den stundtals väldigt normiga och ibland exkluderande kvinnorörelsen. Eftersom jag själv är kurd är jag nöjd med att texten Jin jiyan, azadi – Kvinnor liv frihet, som handlar om den kurdiska kvinnorörelsen, var med i numret. “Ett land kan inte bli fritt om inte kvinnan är fri.”


Bang nr 2/2019, tema Arbetarrörelsen

Nästa nummer som kom i maj, för att tajma in 1-maj, handlade om Arbetarrörelsen och jag älskar framsidan! Vi bytte papper på förstasidan från glansigt till matt, som kändes lite lyxigare och gav numret mer tyngd både bokstavligt och bildligt talat. Insidan fick också mattare papper för att det glansiga gjorde att det var svårare att läsa texten, så tidskriften blev mer tillgänglig för läsarna. När vi då bytte papper försökte vi också tänka på tillgänglighet i layouten, något som vi hade fått feedback på från läsarna. Det var saker som att inte lägga texten över olika mönster och illustrationer utan hålla sidorna ganska cleana. Jag hoppas att skillnaden har märkts för de fina läsarna som har kommit med förslagen. (Vår fantastiska layoutare Emelie Palmcrantz på Brand Creative gjorde ett superbra jobb med layouten!) Åh, jag skulle kunna skriva flera tusen tecken om hur nöjd jag var med layouten i allmänhet och hur snyggt numret blev i synnerhet, men jag är ju också supernöjd med innehållet! Numret lyfte viktiga frågor som utförsäljning av och renoveringsvräkningar ur hyresrätter och jag hade skitkul med att göra en intervju med konstnären och aktivisten Ailin Moaf.  I varje nummer 2019 hade vi en serie med i slutet. Inför numret om arbetarrörelsen kom jag att tänka på Bamse, kontaktade Bamses chefredaktör och så slutade det otippat med att en Bamseserie var med i numret! Brummelisa kämpade mot Krösus Sork genom att organisera kollegorna och strejka för bättre villkor på arbetsplatsen.


Bang nr 3/2019, tema HBTQ-rörelsen

Om numret om Arbetarrörelsen var snyggt, så kanske HBTQ-rörelsen var ännu snyggare! (Jag har så svårt att välja snyggaste nummer av alla jag gjort faktiskt, man älskar alla sina barn såklart men de två var några av mina favoriter.) Det här numret kom ut i samband med Stockholm Pride och eftersom det var 50-årsjubileum för Stonewallupproret fokuserade numret på jubileet. Frontfigurerna Marsha P. Johnson och Sylvia Rivera prydde framsidan. Jag gjorde en intervju i det här numret också, med Ziad som var initiativtagaren av Övertorneå Pride. Jag blir fortfarande så rörd av Ziads berättelse och minns hur fint jag tyckte det var att prata med honom. Eftersom jag gjorde fler intervjuer det här året påmindes jag om hur mycket jag gillar att göra det (och hur bra jag är på det om jag får säga det själv).


Såklart finns det en massa saker att säga om 2018 som också var ett riktigt bra år! Bangfesten 2018 var grym, särskilt nöjd är jag med att Jami Faltin och Suad Omar från Ortens Bästa Poet var med. Apropå Ortens Bästa Poet var det fint att kunna bidra till att de kunde hålla finalen 2017 genom vår insamling (och året innan bidra till insamlingen till Musikhjälpen). Det var också super att vi fick till en sån bra lokal, Nalen, och deras personal har varit ett fantastiskt stöd de två senaste Bangfesterna. 

Temat för 2018 var Framtiden och vi djupdök i viktiga frågor som klimathotet och aborträtten. Vi hade med så många bra och viktiga texter om välfärdssystemet, kolonialiseringen av Sápmi, utmattning, pension, klass, rasifiering och mellanförskap. Det var så många viktiga frågor och så många intressanta texter! 


Och 2017! Det första jag gjorde när jag började var seriespecialen, som var så kul att vara redaktör för! Jag hade ju tidigare varit serieläsare, men inte själv jobbat med serier, så det var superkul. Numret hade temat Utopi & Dystopi och 12 tecknare ritade serier om feminism, antirasism, HBTQ-frågor, flyktingrätt, miljö och antikapitalism. Det var så snygga, smarta och roliga serier som var med och vilken snygg framsida numret fick, ritad av Maria Fröhlich.


Jag har såklart inte gjort allt det här själv, det har varit väldigt givande och inspirerande att jobba med Nora Mlik och Juliet Atto som är riktigt grymma skribenter och redaktörer. De har varit klippor som har varit ett superfint stöd under stressiga perioder, peppat, stöttat och gett mig inspiration och fått mig att skratta. Det ska bli spännande att se vad de gör i framtiden, för att jag tror de kan utföra stordåd. 


Det var inte meningen att det här skulle bli en lång uppsats, men jag blev lite (mycket) sentimental när jag började tänka tillbaka på mina år i allmänhet, 2019 i synnerhet och hur det har varit att jobba på Bang! Framför allt har det varit en ära och ett privilegium och jag tror och hoppas att nästa chefredaktör känner detsamma. Jag är nyfiken på att se vem det blir och ser fram emot att se var hen tar Bang i framtiden!  

Och för den som är nyfiken på min framtid så kommer jag nog gå tillbaka till där jag började,  nämligen att vara kommunikatör. Men först lite vila (och social distansering) och sen börja lite lugnt med lite frilansuppdrag som jag har inbokade. Efter det tänkte jag att det är dags att jobba som kommunikatör igen, vem vet, kanske som en kommuntant! 

Dialog mellan Arbetaren och Bang

Tidningar och tidskrifter har det inte alltid så lätt i dag – upplagorna och intäkterna sviktar ofta, och angreppen från populisthögerhåll mot ”pk-media” är en del av vardagen. Jag och Arbetarens chefredaktör Toivo Jokkala i en chatkonversation om villkoren för tidningar som Bang och Arbetaren. Vi diskuterade Bangs och Arbetarens ekonomiska läge, vikten av tidskrifter som dessa och utmaningarna inför framtiden. Nedan finns ett utdrag, du kan läsa hela diskussionen på Arbetarens webbplats.

Vian: Hej Toivo! Du och jag jobbar ju båda i en tuff bransch där många tidskrifter och tidningar kämpar ekonomiskt. Historiskt har det funnits utmaningar för Bang som kulturtidskrift liksom många andra tidskrifter och tidningar att ha en hållbar ekonomi. Ni är också en av dem som har det tufft. Hur är läget hos er på Arbetaren?

Toivo: Läget är att det på ett plan rullar på, men att vi samtidigt brottas med att vi helst skulle vilja få upp prenumerantstocken med något tusental för att det ska vara långsiktigt hållbart. Och/eller få in pengar på något annat sätt.

Vi lade om utgivningsform i början av 2016, från veckotidning på papper till webbtidning med utgivning två gånger i veckan plus ett månadsmagasin på papper som går ut till alla prenumeranter. På ett sätt var det ett lyckokast, för det gjorde att vi fick ned distributionskostnaderna och samtidigt kunde fortsätta att fungera som en nyhetstidning med radikalt perspektiv. Men vad som blivit tydligt under de här åren är att folk fortfarande bara i begränsad utsträckning är beredda att betala för material på webben, samtidigt som många förväntar sig att allt material ska finnas tillgängligt där.

Toivo: Hur ser läget ut för er?

Vian: Läget för Bang är tufft. Den största delen av intäkterna kommer från prenumeranter (även om Bang också får ett kulturtidskriftsstöd) och det har pendlat lite upp och ner. En period har prenumerantantalet gått neråt vilket så klart påverkat ekonomin. Under 2019 har prenumerantantalet ökat, men det behöver fortfarande växa. Som er så behöver Bang helt enkelt en större prenumerantstock, men det behövs också ett större bidrag för att Bang ska klara sig.

En annan sak som gör det tufft för oss är att Bang har en ideell styrelse som arbetsgivaransvarig och ekonomiskt ansvarig. Det är tydligt att det behövs en bättre struktur och en styrning som inte jobbar på en ideell basis. Det är en del i problemet för Bang som organisation i stort och också något som påverkar ekonomin. Det behövs helt enkelt någon/några som arbetar med strategi, ekonomi och Bangs framtid på lång sikt. Det är ingenting som tre deltidsanställda på redaktionen har utrymme att jobba med och framför allt är det inte heller vårt ansvar. Men Bangs ekonomi är en fråga som gör vårt dagliga arbete svårare, så läget är också väldigt tufft för redaktionen utifrån arbetsmiljösynpunkt.

För att vi ska klara oss på kort sikt och ekonomin ska bli långsiktigt hållbar behövs det någon form av samarbete med eller en donation från en stor organisation. För att arbetsmiljön ska bli långsiktigt hållbar behöver Bang en helt annan organisationsform.

Vi ges ju till skillnad från er bara ut på papper och vi kommer ut fyra gånger per år. Det som är tufft med att ges ut på papper är att allt färre vill prenumerera på pappersmagasin, vilket gör att vi har svårt att öka prenumerantstocken avsevärt. Men just nu finns det inget beslut om att gå över till webb. Det skulle vara en för stor omställning för Bang, både för oss internt men också för våra prenumeranter tror jag.

Toivo: Har ni också känt av att det är svårt att få människor att vilja betala för tidningar?

Vian: Ja, utöver pappersaspekten så verkar det överlag vara allt färre som vill betala för tidningar, speciellt för att det finns så mycket på webben.

Toivo: Det går naturligtvis att flagellera sig själv med negativpeppiga budskap som ”Folk betalar för de tidningar de finner värda att betala för”, men jag tror faktiskt inte det stämmer.

I Arbetarens fall kan vi se att vi aldrig tidigare haft så många läsare som av vårt upplåsta material på webben idag, men det förblir lika svårt att sälja material på webben. Och scenariot att ingen vill betala för papper och ingen vill betala för webb men tidningen fortfarande ska få resurser att producera läsvärt material… Den ekvationen går inte ihop.

Vian: Jag tror det handlar om att inte lika många sätter sig ner och läser en hel tidskrift från pärm till pärm som man gjorde tidigare. Det finns läsare som vill sätta sig ner och läsa igenom Bang lite som en ritual istället för att läsa på webben, men de har blivit allt färre. Många läsare vill att det ska gå snabbare än så och man vill klicka på det som är intressant på olika sajter. Det tror jag gör att man inte vill prenumerera, det skulle innebära så många olika kostnader på olika sajter. Ibland vill man läsa något på det ena stället och ibland på det andra och så vidare.

Toivo: Ja. Kanske borde fler kika på möjligheten att försöka sälja på prenumerationer på någon typ av radikala portaler, där läsaren kan klicka runt mellan artiklar i Bang, Arbetaren, ETC, Feministiskt perspektiv, Flamman och så vidare, och betala en klumpsumma. Men det kräver både helt nya tekniska lösningar och delvis nya tankesätt.

Vian: Det skulle vara en bra idé! Det tror jag många skulle vilja göra, jag till exempel skulle lätt köpa en sån prenumeration.

Jag har många års erfarenhet av digital kommunikation med inriktning på sociala medier och min hjärtefråga har länge varit trygghet på nätet. Vill er organisation bli experter på att sålla mellan relevant kritik och drev från anonyma trollkonton, ta fram en säkerhetspolicy för sociala medier eller bli bättre på er kriskommunikation? Läs mer om mina föreläsningar eller workshops och kontakta mig för att boka in en föreläsning . Och glöm inte att stötta Arbetaren med en prenumeration!

Föreläsning om Metoo, sociala medier och källkritik

Den 8 oktober föreläser jag om traditionella medier kontra sociala medier, källkritik och bakgrunden till #metoo på Biblioteken i Haninge som en del i Biblioteket i Handens deltagande i eMedborgarveckan. Det är gratis och öppet för alla. Jag ser fram emot en intressant diskussion!

Bokpresent – Var kommer du ifrån egentligen?

Jag fick ett paket! Danny Lam, en av de unga aktivister jag jobbade med i Nätaktivisterna, skickade sin bok Var kommer du ifrån egentligen? Och i boken hade jag fått ett superfint meddelande. Det har varit så fint att se hans resa efter att projektet tog slut!

Och! Framsidan är illustrerad av Hadil Mohammed som också illustrerade framsida och affisch för Bang 1/2018! Och OCH! I boken finns också illustrationer av Ruhani som var en av de tecknare som var med i seriespecialen jag var redaktör för 2017! Så fint att se allas fantastiska jobb!

Var kommer du ifrån, egentligen? Den frågan får många människor regelbundet, på grund av hudfärg, hårfärg eller anletsdrag. I boken Var kommer du ifrån, egentligen? får vi ta del av en mängd berättelser om vardagsrasism i Sverige.

Instagramkontot TNKVRT uppmärksammar rasism och förtryck i världen, genom att publicera följarnas egna berättelser, dela nyheter och sprida kunskap.

Här finns mer information om boken och fina recensioner. Och du kan köpa boken på bland annat Adlibris, Akademibokhandeln och Bokus!

Online harassement and hate speech on social media

I wrote two long threads on how to deal with harassment, hate speech and trolling in social media on the Curaters of Sweden twitter account. One for individual accounts and one for organizations. Then I promised to post it here so here goes! This is a mostly unedited version, just a bit cleaned up. 

For individual accounts

I’ve worked with information and customer service, as a press secretary in public sector and NGO communications officer. I’ve worked with people and with the interwebz and I have personally and privately been working against online harassment, hate speech and trolling for years. So yes, this might be my opinion, but it is a professional one based on years experience dealing with people who not always act kindly or with respect. I used to advocate dialogue, but in recent years I’ve changed my stance. There is a time and place for dialogue, but it is not always social media.

My stance nowadays is the more pragmatic: Choose your battles. But also choose your opponents. Meaning: If someone is spewing vile comments to you, you do not owe them answers. And if that someone is an anonymous account with hate or troll symbols, chances are they’re not at all interested in dialogue. I also believe that you are well within your right to say “heck no I’m out” when the topic of discussion or hate is your very existence.  For instance, if someone spews sexist or racist remarks at me I will not engage. I will not discuss my human rights for my rights are non negotiable. However if someone is being bigoted in some other way that is not personally connected to me, I will when possible defend others human rights.

Why not engage? Personal safety. Taxing on mental health to argue with one targeting my VERY BEING + can be dangerous bcz of targeted threats. Why yes when it’s about other bigotry? Simple. Solidarity. My friends will come through for me, so I come through for them. Now I know some like to discuss and if that is your thing than you do you. But it is ok to not to. And it is ok to block. For me, and for many others, the block button has become the very best tool online. It frees up time for so much more.

Because here’s the thing. The group spewing hate speech, bigotry and harassment is a hydra. Slay one head and two new pop up. Don’t be fooled by the account’s that they got, they’re still trolls from the block. With MULTIPLE accounts. One person might have one official account and then a couple of accounts for hate follows and secret creeping and print screening.

The thing about trolling is that it is meant to take up maximum of your time and energy and minimum of theirs. Why give your time away like that? They don’t want dialogue. At best they just want to throw their bigotry into your mentions, at worst they want to hate and harass. So how do you combat a hydra? You have to get to the heart of it to block it off efficiently.  That means starting a blocks with big extremist accounts (nazi, racist, sexist, LGBTI-hating etc etc), and onto to their followers and so on. It could also unfortunately mean accounts that themselves don’t engage in hate but have a lot of followers that do. So when specific accounts retweet you and you get a hoard of hate which they themselves don’t take action against you might have to. You can also klick on hashtags on racist, sexist, gay bashing, trans hating, etc and so on topics and block the worst from there. And then, share your blocks! Chances are, if you get targeted, someone else like you might be next. Why not spare them this.

But why should you block? As I said to choose your battles. To not focus on the ones who hate you, but the ones who might actually listen to you. In 2014 Freedom House pointed to how women and LGBTI rights are undermined by digital threats and harassmentAnd it’s not gotten better, now also civil rights advocates and anti racists. Effect is self-censorship and inhibits participation in online culture. That is the foremost reason why I nowadays advocate block and report to social media and/or police for hate. Think of what we can do with our time if we don’t have to battle the hydra! Remember: What is your goal, what is your focus?

If you work with a cause or in an organisation, what do you want to achieve? Let’s say you work at a women’s shelter. You want financial support and you want more volunteers. You think the hateful groups @:ing you will help with that? No. But I and people like me might. So what is worth your time, what gets a better effect? Battle with the hydra or dialogue with the undecided? That’s what changed my mind from trying to talk people out of hating me and the fact that I am an immigrant or that I am a woman. I started working in project educating youth about social media (See here, but note they’re working on site right now: http://www.nataktivisterna.se/ ) And BAM it hit me. I realized the hate-tweeters might be loud but they are actually not as many as they want it to seem. I met these amazing people involved with human rights causes, and young people who wanted to make a difference. I met the answer.

Because, while they might be waging wars on the web, lots of others are doing good work both online and offline. And that my dears is what is going to make the difference. Us working together. Us talking to eachother, country and world wide. I just leave that giant hydra in the corner where it belongs not giving it my time, fuel or energy. Now, I bet someone wants to or already has said something about “freedom of speach”. Freedom of speech does not equal compulsion to listen. The right to express opinion doesn’t make it mandatory to read it.

For organizations

Now, for organizations! This one is a bit more complicated, and that’s why I usually hold 1 h 30 min presentations about it. But I’ll try for a short version. First off, forget the old saying “The customer is always right” because what if they’re not even customers to begin with? What if the persons posting are not customers, members, readers, voters or even remotely interested in you in any way other than this attack? Remember what your focus is as an organization. Who is your target audience? What do you want to achieve?

There will be groups campaigning against you if you want to work with diversity for instance. Be prepared, and remember they have an agenda. Their goal is to hold you back, to hold progress back. They don’t want you advocating diversity, equal rights or gay marriage because they hate it. The will say  “I’m never gonna buy your products again” or “I’ll unsuscribe” or “I’m leaving this organization”. That doesn’t mean you should always listen to those threats from anonymous accounts, since there might not be anything behind it. It might just be an anonymous account who was never subscribing, buying or a member of your organization.  And, if they were, but your goal was to change direction then you’re still on the right path. It might be a loose some win more-situation.

If you want to know if they’re trolling or expressing real concern there are ways to find out and they depend on situation. These are some (not all) of them. Note, depends on situation. If you’ve REALLY messed up they might not apply.

Language. When people criticize because they want change for the better they don’t just post a bunch of swear words and rude remarks. They explain. They say they find something wrong/bad, explain why and how it could’ve been done better.

My experience is that trolls more often protest _against_ something (often progress or change) and for exclusion of some, like minorities.

But the best way to find out if it is a serious concern or just a hate storm is to change the channel! If someone is posting on your company facebook page: Ask them to email or ask if you can call them. People tend to email or take a call if they are serious. And if they are serious they tend to give  you info like their real name, number etc. So some trolls might email. But look for tell tale signs like no full name, fake email account, no records of person in your database. (Fake emails and also fake users tend to love lot’s of numbers for some reason so it would be name1234@obscuremailclient.com) Think of the fake email thing like this: I use the same mail for complaints as the one I send work emails, or job applications with. Trolls will not. Changing channel can also help changing the tone of the conversation. Talking to a person tends to make people less rude.

For organizations the most important thing is rules! Have rules, and enforce them. At one job we had a no swearing policy. This was ofc a deliberate tactic. If you can’t swear it makes it more difficult to post angry rude posts. The rules are up to you, just draw a line where you feel it’s appropriate for you. Then decide on the consequences of breaking the rules. Instant blocking? Deleting post? Warning? Two warnings? Decide on a routine and stick to it! And post those rules! Post them on your website. Post them on your social media. Pin a post on your social media page etc.

Have in mind, a social media storm might be a storm in a water glass. If you’re used to 10 notifications a day and suddenly get 100 in one hour that might feel like a huge increase. But it doesn’t mean it’s a huge problem. It might be one group targeting you with 10 posts each from 10 anonymous accounts each. Always think of proportions. Count percentage of posts in comparision to your followers, members, voters or subscribers. If you have 100 000 followers, 100 notifications isn’t really all that much in the grand scheme of things. Also, storms in water glasses pass quickly. People get tired of it real soon. Look at it in the long run. Dare to chill on social media. I know, it is a fast instant reply, quick updates kind of medium. But look at the time cycle for your organization. That’s what matters. The member increase or decrease in one week or one day doesn’t always paint the whole picture. Things might be turbulent in the short run but have a much more positive effect in the long run. Don’t focus too much on follower counts.

But let’s say you know all this and you know this is an extremist group targeting you. What do you do? Well you know what I’m gonna say: Go ahead delete and/or block. Yes organisations are allowed to block. I’ve worked in the public sector and even there we were allowed to block. It was ok within the Swedish law (yes I asked lawyers).  “But if I’m someone is blocked aren’t we violating their freedom of speech?”  Don’t worry they’re still posting, you didn’t take that away. “But what about the fact that they can’t see our posts!” Oh but they can, they just have to log off or switch to another web browser. Or use the app for their posts and the browser on their phone for reading. Or use that other non trolling account that’s not anonymous. So no, they are not even blocked off from your company social media page. And you haven’t cut off their way to contact you. Surely you have telephone number, email address, website or other social media? This means they can still read whatever they like, post whatever they like. And they can still contact you. The only thing that actually happens is that your social media account, which they are out to bother or harass, doesn’t get notified of it. The freeze peach is therefore intact. Like I said:  Freedom of speech does not equal compulsion to listen. The right to express opinion doesn’t make it mandatory to read it.

Panelsamtal på The Influencer Convention

Jag satt i ett panelsamtal tillsammans med Irena Pozar och Emil Källström med Fredrik Wass som moderator på The Influencer Convention den 31 mars.  Panelsamtalet hade temat Bland digitala folkrörelser och bloggdrev. Vi pratade en hel del om hot och hat, som tyvärr är vardag för en hel del personer online.

En person i publiken påpekade att de flesta bloggare inte direkt drabbas av hot och hat och jag skulle nog säga att ja, det stämmer nog till en viss del och till en viss gräns. Små och medelstora bloggar brukar oftast slippa undan en hel del. Jag bloggade länge innan någonting alls hände. Sedan skrev jag det här inlägget, som blev väldigt spritt och som ett brev på posten vällde det in skit i kommentarsfältet. Och ju mer uppmärksammad jag blivit i, ju mer plats jag har tagit och ju mer jag har pratat om rättvisefrågor, desto mer skit har jag fått. Det är tyvärr så att man, speciellt som kvinna, rasifierad eller någon annan minoritet, löper en högre risk att få hot och hat. Och det kan ibland räcka med att man säger en sak som uppmärksammas för att ens inredningsblogg plötsligt svämmar över av hatiska kommentarer. Självklart vill jag inte avskräcka folk för att stå upp för alla människors lika rätt, men jag tänker att det kan vara bra att vara förberedd. Dessutom är det ju så att även om man inte drabbas själv gör nog några av ens bloggkollegor eller förebilder det. Och då kan det också vara bra att veta hur man kan hjälpa dem och stötta varandra. Samt, som alltid, sätta press på beslutsfattare och rättsväsendet så att de börjar ta ett ordentligt tag för att skydda våra rättigheter även online.

Men för att summera: Det var en intressant panel och alltid inspirerande att träffa andra som är engagerade i samma frågor som en själv!

Bli #trollresistent i samarbete med Madder

Den 29 mars höll jag två seminarier hos kommunikationsbyrån Madder. Det skulle egentligen bli ett frukostseminarium, men eftersom det blev fullbokat på tre röda satte vi in ett extra eftermiddagsseminarium. Jag gjorde ett hopkok av mina utbildningar och gick igenom vilka lagar som gäller på nätet, hur man kan se skillnad på kritik och drev samt hur man kan skapa en trygg miljö på nätet. Kul att få prova en mer komprimerad version av föreläsningarna och peppigt att få så mycket positiv feedback! Nu stod ju jag och pratade så jag tog inga bilder själv, men Madder gjorde några snygga!

 

Ta nätet på allvar – bok från Nätaktivisterna

Omslag Nätaktivisternas bok Ta nätet på allvar - antirasistisk engagemang mot hot och hat på nätet Nätaktivisternas bok Ta nätet på allvar – antirasistiskt engagemang mot hot och hat på nätet, som jag har författat en stor del av, har släppts! Boken vänder sig främst till personer som arbetar med unga och vill bli bättre på att främja engagemang samt motarbeta hot och hat på nätet. Med fakta, tips och unga nätaktivisters berättelser ger boken svar på frågor om antirasistisk nätaktivism, hur man kan arbeta förebyggande mot hot och hat samt vilka lagar som gäller på nätet.

Jag har skrivit om ungas nätvardag, vilka som är nätaktivister och nätaktivisters behov av närvarande vuxna. Jag har även skrivit om att bygga upp ett säkerhetsarbete, med fem tips inför arbetet med en säkerhetspolicy.

Här kan du läsa boken online.

Den finns även som nedladdningsbar PDF. 

Vad gjorde du på sommarlovet?

Den här texten publicerades först på SVT Edit. (Update: Den publicerades på SVT Edit men eftersom det inte finns ligger den inte heller uppe längre.)

Ni vet när en går in på Tinder, får en fråga om en bild och plötsligt flödar det klasshat? Det kanske bara är jag men så här gick det till: Jag började skriva med en matchning som frågade vad det var för en strand på ett av mina foton och så ledde samtalet in på resor. Han älskade att resa och undrade om jag reser mycket. Jag svarade lite diffust att jag inte har rest så mycket tidigare, men nu när jag har möjlighet att resa har börjat göra det lite mer. Vad jag menade med möjlighet är att jag har pengar nu till skillnad från tidigare.

Svenska Dagbladet släppte nyligen ett reportage med den inte alls överraskande rubriken “Rikt folk semestrar mest – då som nu”. Ett hushåll lägger avsätter i genomsnitt 17 000 kronor för semestern, men det är stora skillnader beroende på inkomst. Rika hushåll lägger mer, medan fattiga hushåll lägger mindre och vissa har ingen semesterkassa över huvud taget. För även om det har blivit billigare att resa, som reportaget slår fast, så är det långt ifrån gratis. 

Tindermatchningen hörde uppenbarligen till de som hade en resekassa över genomsnittet och “sett världen”. Han började skriva lovord om människor som reser. Att personer som reser är mer intressanta, smarta, fördomsfria och kanske viktigast av allt: “tänker utanför boxen”. Och att de som inte har rest runt i världen är fördomsfulla och trångsynta. Om det bara var den här matchningen som idealiserade resande som någon slags mått på intelligens, världsvana, öppenhet, fördomsfrihet och att vara en allmänt härlig person hade jag släppt det, men nu är det inte riktigt så. Hela min uppväxt har kantats av det här synsättet.  

När jag var ung bar jag på en konstant skam över saker som vi inte hade råd med. Skammen av att inte veta någonting om saker som andra tyckte var allmängiltiga. Skammen var där när vi i skolan skulle berätta vad vi gjort på sommarlovet, när folk utbrast “va har du aldrig varit i London?!” som om det låg två stationer bort på Märstalinjen eller när jag blev utstirrad som en utomjording för att jag var 20 år och aldrig hade flugit utomlands. Resor var tydligen var en vardagssak som “alla” gör. “Alla” visste hur saker som “jetlag”, “turbulens” och “saltvatten” kändes. Alla barnen åkte utomlands förutom Vian… För att hennes föräldrar inte har råd.

Första gången jag åkte på en charterresa var jag 25 år, efter att ha sparat ihop till en sista minuten. Då hade mina kursare hunnit med men framför allt haft lyxen att bli uttråkade på familjecharters, backpackat i Sydostasien i ett halvår för att hitta sig själva och åkt lite spontant på weekendresor till diverse storstäder runt om i Europa. Min charterresa var minst sagt oimponerande, nästintill ful och pinsam. För det räcker inte att resa, du måste resa till rätt ställen vid rätt tidpunkt på rätt sätt också. Mallis är ute, det vet ju alla som har koll att nu är det nåt annat ställe som är så nytt på innelistan att det inte finns charter dit. Som om länder vore hippa klubbar. 

Det är som att förmågan (och plånboken) att sätta sig på ett plan automatiskt gör en till en bättre person. Ett instagramflöde med semesterbilder är ett flöde från en Lyckad Person. Och att berätta för en tindermatchning om sin senaste resa är ett plus på attraktionsskalan. Men den här imagen av att vara en intelligent, världsvan, öppen, fördomsfri och allmänt härlig person som kommer med att resa är någonting som bara går att köpa sig till. Det är bara ytterligare en produkt på samma sätt som de rätta märkeskläderna, den senaste mobilen och den dyra men svalt diskreta klockan. Ännu en statusmarkör för köpstarka konsumenter som har råd att förbättra det personliga varumärket. 

Vad hände Tindermatchningen då? Jag svarade med fem eyroll-emojis, att han hade tyckt att jag var extremt tråkig för bara några år sen men att det inte var bristande intresse utan avsaknad av pengar som gjort att jag inte rest. Jag skrev att det inte gjorde mig dum eller trångsynt att ha växt upp fattig. Sen avslutade jag med att allt hans resande inte verkade ha gjort honom ett dugg fördomsfri. Han avmatchade.

PS. Det finns fortfarande barn som får en klump i magen när de ska berätta vad de gjort på sommarlovet. Ingen ska behöva känna så.  Jag blev nyss månadsgivare hos Majblomman för en av deras kärnfrågor är just barns rätt till ett bra sommarlov. DS.

Hatet på nätet – så skyddar ni er. Text i tidskriften Kurage

Jag har skrivit en text till Kurage, en idétidskrift för ideella organisationer, om hur man kan skydda sig från hat på nätet.

När Nätaktivisterna startade började vi undersöka hur andra organisationer arbetade för att hantera hot och hat. Det märktes dock rätt snabbt att få hade några rutiner och att ännu färre hade strategier för hur de hanterade hot och hat på nätet. Vi som jobbar antirasistiskt måste ha en strategi för att bemöta det hat och hot som uppstår, skriver Vian Tahir, kommunikationsansvarig på Nätaktivisterna. Läs hela texten här. 

 

« Äldre inlägg

© 2020 Vian Tahir

Tema av Anders NorenUpp ↑