Den här texten publicerades först på SVT Edit. (Update: Den publicerades på SVT Edit men eftersom det inte finns ligger den inte heller uppe längre.)
Ni vet när en går in på Tinder, får en fråga om en bild och plötsligt flödar det klasshat? Det kanske bara är jag men så här gick det till: Jag började skriva med en matchning som frågade vad det var för en strand på ett av mina foton och så ledde samtalet in på resor. Han älskade att resa och undrade om jag reser mycket. Jag svarade lite diffust att jag inte har rest så mycket tidigare, men nu när jag har möjlighet att resa har börjat göra det lite mer. Vad jag menade med möjlighet är att jag har pengar nu till skillnad från tidigare.
Svenska Dagbladet släppte nyligen ett reportage med den inte alls överraskande rubriken “Rikt folk semestrar mest – då som nu”. Ett hushåll lägger avsätter i genomsnitt 17 000 kronor för semestern, men det är stora skillnader beroende på inkomst. Rika hushåll lägger mer, medan fattiga hushåll lägger mindre och vissa har ingen semesterkassa över huvud taget. För även om det har blivit billigare att resa, som reportaget slår fast, så är det långt ifrån gratis.
Tindermatchningen hörde uppenbarligen till de som hade en resekassa över genomsnittet och “sett världen”. Han började skriva lovord om människor som reser. Att personer som reser är mer intressanta, smarta, fördomsfria och kanske viktigast av allt: “tänker utanför boxen”. Och att de som inte har rest runt i världen är fördomsfulla och trångsynta. Om det bara var den här matchningen som idealiserade resande som någon slags mått på intelligens, världsvana, öppenhet, fördomsfrihet och att vara en allmänt härlig person hade jag släppt det, men nu är det inte riktigt så. Hela min uppväxt har kantats av det här synsättet.
När jag var ung bar jag på en konstant skam över saker som vi inte hade råd med. Skammen av att inte veta någonting om saker som andra tyckte var allmängiltiga. Skammen var där när vi i skolan skulle berätta vad vi gjort på sommarlovet, när folk utbrast “va har du aldrig varit i London?!” som om det låg två stationer bort på Märstalinjen eller när jag blev utstirrad som en utomjording för att jag var 20 år och aldrig hade flugit utomlands. Resor var tydligen var en vardagssak som “alla” gör. “Alla” visste hur saker som “jetlag”, “turbulens” och “saltvatten” kändes. Alla barnen åkte utomlands förutom Vian… För att hennes föräldrar inte har råd.
Första gången jag åkte på en charterresa var jag 25 år, efter att ha sparat ihop till en sista minuten. Då hade mina kursare hunnit med men framför allt haft lyxen att bli uttråkade på familjecharters, backpackat i Sydostasien i ett halvår för att hitta sig själva och åkt lite spontant på weekendresor till diverse storstäder runt om i Europa. Min charterresa var minst sagt oimponerande, nästintill ful och pinsam. För det räcker inte att resa, du måste resa till rätt ställen vid rätt tidpunkt på rätt sätt också. Mallis är ute, det vet ju alla som har koll att nu är det nåt annat ställe som är så nytt på innelistan att det inte finns charter dit. Som om länder vore hippa klubbar.
Det är som att förmågan (och plånboken) att sätta sig på ett plan automatiskt gör en till en bättre person. Ett instagramflöde med semesterbilder är ett flöde från en Lyckad Person. Och att berätta för en tindermatchning om sin senaste resa är ett plus på attraktionsskalan. Men den här imagen av att vara en intelligent, världsvan, öppen, fördomsfri och allmänt härlig person som kommer med att resa är någonting som bara går att köpa sig till. Det är bara ytterligare en produkt på samma sätt som de rätta märkeskläderna, den senaste mobilen och den dyra men svalt diskreta klockan. Ännu en statusmarkör för köpstarka konsumenter som har råd att förbättra det personliga varumärket.
Vad hände Tindermatchningen då? Jag svarade med fem eyroll-emojis, att han hade tyckt att jag var extremt tråkig för bara några år sen men att det inte var bristande intresse utan avsaknad av pengar som gjort att jag inte rest. Jag skrev att det inte gjorde mig dum eller trångsynt att ha växt upp fattig. Sen avslutade jag med att allt hans resande inte verkade ha gjort honom ett dugg fördomsfri. Han avmatchade.
PS. Det finns fortfarande barn som får en klump i magen när de ska berätta vad de gjort på sommarlovet. Ingen ska behöva känna så. Jag blev nyss månadsgivare hos Majblomman för en av deras kärnfrågor är just barns rätt till ett bra sommarlov. DS.