Jag funderade på att skriva en fyndig text från kattriarkatet, kanske något skämt om att de är besvikna på att människor vill utsätta dem för plågor som veterinären och någon bild när de ser missnöjda ut. MEN. Det skulle inte uttrycka all den tacksamhet jag känner inför all pepp, stöd och all hjälp.

För någon som inte har en buffert, sparkonto eller välbärgad familj finns det få saker som ger så mycket ångest som att hamna i ekonomiskt akutläge. Och när en hamnar i akutläget där alla sista utvägar används, för att sen fortfarande ha total kris, ja då känns allting rätt hopplöst.

Det var ungefär så jag kände när jag stod hos veterinären en av de sista dagarna på 2014. Vi hade tömt mitt och förälderns bankkort på Zorros operation när de började prata om hur Klussen också behövde opereras. En operation som dessutom var mer ofattande (dvs ännu dyrare). I mitt huvud gick kalkylen snabbt: Jag klarar inte av det här och mina föräldrar har hjälpt mig så mycket de kan. Jag har ingenting. Där stod jag och tänkte att målet med 2015 var ju att jag äntligen skulle ha ”ordnad ekonomi” och spara ihop en buffert, men två dagar innan det ens hade börjat var jag redan körd. Det är svårt att förklara den paniken som uppstår när det kommer till pengar hos någon som växt upp på marginalen. Det är som en örfil som påminner mig om att hur mycket jag än sliter så kommer jag alltid vara den där fattigungen som blir retad för sina kläder. Att ingenting någonsin löser sig. Att det alltid är ett steg ifrån kris. Att det inte finns någon trygghet. Det är ett stort svart hål av ångest.

Så, jag gjorde det jag har svårast för. Jag pratade om pengar. Jag berättade hur det låg till och bad om hjälp. Och sedan dess har mitt hjärta exploderat av tacksamhet. Ögonen tåras av att bara skriva den här texten och jag känner inte att orden räcker till. Jag vill tacka av hela mitt hjärta, men jag vet inte hur jag ska kunna beskriva hur mycket tacksamhet och kärlek jag känner för er som hjälpt mig på alla sätt ni kan. Tacksamhet och kärlek till er som i första taget föreslog och peppade mig till att be internetz om hjälp, er som spred det och kom med fina ord och stöd, och er som skickade över pengar.

När min telefon började plinga till med notiser från Twitter, Facebook och Swish var det som om en tung sten släppte från mitt hjärta. Plötsligt var det lättare att andas. Plötsligt kände jag att det fanns hopp, att det kanske skulle ordna sig ändå. Tre dagar senare vaknade jag, kollade mitt konto och grät av lättnad, för att ni hade sett till så allting löste sig. Där fanns allt som behövdes till Klussens operation. Jag är fortfarande helt stum av generositeten och mitt hjärta slår så hårt för er. Vi kanske aldrig ens har träffats, men ändå ställde ni upp för mig på ett så fantastiskt fint sätt. Att ni hjälpte mig på de sätt ni kunde är ovärderligt och oavsett hur länge jag skulle skriva skulle jag ändå inte hitta alla ord för det tack jag vill skicka till er. Ni är mina hjältar.

I måndags var jag och Zorro på hans återbesök och imorgon bitti ska jag och Klussen åka till veterinären. Jag är oerhört glad för detta men han kommer förmodligen hata det. Så jag lovar att inte avslöja någonting om er, så att ni inte hamnar på kattriarkatets lista. De är ju trots allt två fluffiga marodörer.

Kattriarkat1