Den här diskussionen om att en privilegierad person ska stå tillbaka och låta en annan lika kompetent person från en minoritet ta platser i styrelser, på chefspositioner, i utbildningar, i yrkeskårer – den dyker upp titt som tätt och är alltid lika provocerande. Det slutar alltid på individnivån: jag, jag, JAG!
”Varför ska jag stå tillbaka för en kvinna när jag minsann har kämpat lika hårt? Jag har minsann inte märkt av några fördelar bara för att jag är svensk.”
Här är mitt eget och högst personliga svar en gång för alla. På individnivå, från mitt eget perspektiv. Till alla män. Till alla pursvenskar.
Du har inte kämpat lika hårt. Du har inte per automatik ansetts som sämre. Du har inte ens behövt reflektera över faktumet att någonting som du inte har någon möjlighet att påverka kan vara anledningen till att du inte blir kallad på intervju, att du får lägre lön, att du inte tas på allvar. Du har aldrig övervägt att byta efternamn. När du ryter ifrån så ryter du ifrån. När jag ryter ifrån har jag antagligen PMS. När du skriver fel så skriver du fel. När jag skriver fel är det inte så konstigt ”med tanke på att… (att jag är invandrare, det där som ingen riktigt vågar säga rakt ut)”. Allt bra du gör det får du beröm för. Allt bra jag gör är imponerande ”med tanke på att…”. Du är aldrig en avvikelse. Du är bara dig själv. Din egna individ. Vi må göra exakt lika bra ifrån oss i skolan eller på jobbet, men det är inte du som har haft en uppförsbacke. Det är jag.
Vi var lika flitiga i grundskolan – det var bara det att jag sattes bredvid den där stökiga killen för att jag som tjej skulle kunna lugna honom. Han som hela tiden pratade, tog mitt sudd och höll på och störde mig. Det var riktigt kämpigt att behöva hålla reda på honom och samtidigt hänga med på lektionerna.
Visades du upp som ett gott exempel på integration? Undrade du varför vuxna tyckte det var så häpnadsväckande att just du var bäst i klassen på svenska? Inte? Nähe.
Vi har lika höga gymnasiepoäng – mina hade nog varit högre om inte för den där läraren i Svenska A som konstaterade att invandrarelever aldrig kan bli lika bra på svenska som svenska elever.
Har du fått höra att du på grund av var du är född per automatik är sämre i ett ämne? Antog någon att du skulle vara sämre på matte på grund av ditt kön? Inte? Nähe.
Vi gick samma högskoleutbildning – men jäklar vad jag hade ont i armen efter alla de där föreläsningarna när jag fick vänta på att du, den andra killen och tredje fick prata innan föreläsaren noterade att jag hade haft handen uppe.
Som den där gången då Johannes* fick ordet, pekade på mig och sa nåt i stil med ”Jag tror det har varit din tur att prata sedan tio minuter tillbaka”. Har du någonsin behövt slita för att få ordet? Har du någonsin känt hur en föreläsares blick bara sveper förbi dig? Inte? Nähe.
Vi skickade ut lika välskrivna ansökningar – vi ringde till och med för att presentera oss. Du för att du skulle göra ett bra intryck, jag för att bevisa att jag pratar flytande svenska.
Undrar du någon gång hur många av dina ansökningar som automatiskt hamnat i nejhögen utan att läsas på grund av ditt namn? Inte? Nähe.
Vi gjorde lika bra ifrån oss på intervjun – vi lyckades lyfta fram våra starka sidor, berätta vad vi kunde och visa vilken tillgång vi skulle vara.
Frågade de om din civilstatus, om sambo och sånt där? Kände du dig att du behövde säga att du inte känner dig alls redo för barn? De frågade väl dig också hur det kom sig att du ville jobba med kommunikation ”med tanke på”? Eller hur det kommer sig att du är så bra på att skriva ”med tanke på”? Inte? Nähe.
Vi fick bra jobb – du med något högre ingångslön än mig och lite mer ansvar, men det var säkert för att du förhandlade bättre. Nu är det upp till bevis. Vi visar framfötterna. Vi säger vad vi tycker. Vi tar på oss utmaningar. Vi är raka på sak. Vi visar vad vi kan.
Kommer du in i ett rum och möts med skeptiska blickar? Blir din kompetens ständigt ifrågasatt? Har du någon gång fått höra förminskande kommentarer som ”lilla gubben”? Tycker folk att du är en bitch när du säger nej till dåliga idéer? Har du någonsin fått höra ”lugna ner dig” för att du sätter ned foten? Inte? Nähe.
Vi visar vad vi går för – du genom att göra ett bra jobb. Jag genom att alltid göra ett ännu bättre jobb. Jag kan inte vara lika bra som du, inte när du är man och svensk. Alldeles för många inbyggda omedvetna fördomar och strukturer gör att du kommer uppfattas som bättre än jag, om jag bara gör ett precis lika bra jobb som dig. Därför anstränger jag mig till det yttersta för att bevisa att jag är bäst.
Får du alltid boka konferensrum, ordna med kaffe och skriva mötesanteckningar? Har någon antagit att du pratar arabiska? Att du är expert på islam? Inte? Nähe.
Så, till hundramiljonerfrågan: ”Varför ska jag stå tillbaka för en kvinna när jag minsann har kämpat lika hårt? Jag har minsann inte märkt av några fördelar bara för att jag är svensk.”
Vet du varför du inte har märkt av något av allt det här? För att det är du som är normen. Det är helt naturligt för dig att bli behandlad bättre. Det är normalläget i samhället. Det är klart att du inte märker det. Det är det avvikande som märks. Jag ser orättvisorna, för att de drabbar mig.
Nu står vi där och knackar på dörren till styrelserummet. Samma utbildning, samma arbetslivserfarenhet, samma kompetens. I styrelserummet sitter nio svenska män. Ska de då fylla på med en tionde? En karbonkopia av sig själva? Ja, det är väl antagligen det som hade hänt av gammal vana. För att de, som hela samhället är fast i samma mönster. Mönstret som gör att du är självklar, för att det är du svenska heterosexuella man som är normen. Mönstret som gör att kvinnor, invandrare, HBTQ-personer, funktionsnedsatta och alla andra som inte hör till normen förbises.
Det är nu du måste inse att jag inte tar din plats. Jag har bannemig minst lika mycket rätt till den platsen som du. Jag har kämpat i en livslång uppförsbacke. Jag har gång på gång bevisat att jag kan det här. När jag får den här platsen är det inte för att jag är kvinna, för att jag inte anses vara svensk. Det är trots allt det här. Och nu måste du flytta på dig. För att jag är bäst. Den här gången ska ingen förbise mig.
*Johannes, om du ser det här – tack. Av hela mitt hjärta. Du minns säkert inte ens det här, men det gör jag med värme och tacksamhet för att du lämnade över ordet till mig och samtidigt tydligt markerade att det där beteendet inte är okej.
