Genusfundamentalist: Sluta hitta på saker om genuspedagogik!

Alf B Svensson skriver om genusfundamentalister som vill göra barn könsneutrala, välja genuscertifierade förskolor, förbjuda rosa för flickor och låta förskollärarna agera könspoliser, slänga ut dockvrån och avstyra alla typiska kill- och tjejlekar.
Jag vet inte vilka de här genusfundamentalisterna är, men jag misstänker att i Alfs huvud så är jag en sådan. Därför vill jag svara på hans befängda idéer om genuspedagogik. För det är just det de är – befängda. Han har helt enkelt fel och sprider en felaktig bild. Det är så många saker som Alf har missförstått, så jag tänker inte bemöda mig med att svara på allt. (Som till exempel användningen av ordet ”hen”, men här finns en bra förklaring.)

Det finns bara en sak har Alf rätt i, jag är för genusmedvetna eller genuscertifierade förskolor. Men det är Alf också, han vet bara inte om det för att han inte har läst på vad genuspedagogik egentligen handlar om.

Vill geuspedagogik göra barn könsneutrala? Nej. Genuspedagogik handlar om att inte förstärka traditionella könsroller. Precis som Alf menar att vi inte ska behandla barn olika ”på det traditionella sättet där pojkar att vara tuffa och coola och flickor söta, tysta och snälla.”

Genuspedagogik handlar om att motverka de traditionella könsrollerna. Det handlar om att se till så att pojkar inte styrs in i en mall där de antas vara stökiga och inte förväntas vara intreserade av skolan. Att ge pojkar möjlighet och utrymme att som Alf skriver ”utveckla sin känslomässiga intelligens och sociala kompetens.” Att låta flickor ta plats, våga säga ifrån och lära dem att de får vara starka och modiga. Låta flickor vara mer än bara sitt utseende. Eller precis som Alf tycker ”medvetet lära flickor att tro på sig själva, att våga säga ifrån och ibland tänka lite mer på sig själva.”

Handlar då genustänket om att ”slänga ut dockvrån och avstyra alla typiska kill- och tjejlekar”? Nej. Det handlar om att de som vill ska få leka i dockvrån, oavsett om de är pojkar eller flickor. Det handlar om att lekar inte ska vara typiska kill- och tjejlekar – utan att alla ska få vara med och leka. Genuspedagogik handlar om att behandla varje barn utifrån hens personlighet och inte utifrån kön. Så att flickor och pojkar inte begränsas till att vara på könsstereotypa sätt. Det handlar inte om att ta bort, eller förbjuda någonting (nej, inte ens rosa kläder är förbjudet) utan att lägga till och tillåta mer (som att pojkar också kan ha rosa kläder).

Att jag ska behöva förklara det här för en psykolog och Aftonbladets debattredaktör, eftersom de båda sprider myter och påhitt, det är det mest befängda av allt. Sluta hitta på saker om ”genusfundamentalister”.

Jag har hittat en distanskurs till Alf – Genuspedagogik på Umeå universitet.

Efterlysning från en rättshaverist!

Jag läste det här blogginlägget om en skylt i Rinkeby med n-ordet som rinkebyborna protesterat mot utan att få gehör.

Eftersom jag själv jobbar på en kommun blir jag så otroligt provocerad av tjänstepersoner som har glömt bort vem de arbetar för, nämligen medborgarna. Jag bor och betalar skatt i Stockholms stad och jag vill inte att mina skattepengar ska gå till att en litterär skyltgrupp slåss för att behålla n-ordet och ignorerar de som faktiskt bor i området.

Så jag bestämde mig för att lyssna på rådet som jag så ofta har gett andra – mejla till din politiker! Det vill säga företrädaren för det parti som du röstade på i kommunalvalet.

Här är vad jag skrev:

Hej!
Eftersom jag bor i Stockholm stad, samt röstade på ert parti i kommunalvalet vänder jag mig till er med en fråga om stadsbilden och den offentliga konsten. Rent konkret gäller det en skylt i Rinkeby med n-ordet som de boende helt inte vill ska vara kvar, på grund av rasistiska begrepp. Väl befogad kritik som borde tas på allvar.
http://alveolarplosive.wordpress.com/2013/04/19/nar-stockholms-litterara-skyltgrupp-inte-lyssnar-pa-medborgarna/

Hur ser ni på det här? Är det en skyltgrupp som bestämmer över vad som ska finnas i Rinkebybornas, eller för den delen mitt område, eller är det vi Stockholmsbor som ska få diktera villkoren i vår offentlighet?

(Som kommunanställd kan jag presentera facit lite snabbt: Det är vi kommuninvånare.)

Jag har full förståelse för att det ibland krävs exempelvis förändringar i infrastrukturen som kanske inte gör alla kommuninvånare nöjda, eller tillfällen där det kommer in önskemål från medborgare som inte går att tillgodose. Men det här är inte ett önskemål som påverkar någon sammhällskritisk verksamhet. Det handlar inte heller om en stor kostnad för att ta ner skylten, dessutom är det en kostnad som skattebetalare står för – det inkluderar Rinkebyborna.

Jag tycker det här verkar ha blivit en löjlig principdiskussion där tjänstepersoner i kommunen helt har glömt bort vem som har rätt att tycka till och få sina önskemål tillgodosedda: Rinkebyborna. Det är de som bor där. Det är dem kommunen ska jobba för. Och vill de inte ha skylten där så ska skylten ner.

Med vänliga hälsningar
Vian, skattebetalare i Stockholms stad

 

Nu har jag fått svar – och behöver hjälp! Politikern håller med om att det finns många andra citat som skulle passa bättre och har tagit den här diskussionen vidare. Men jag har också fått den här följdfrågan:

Känner du till om det finns någon organiserad proteströrelse kring att få bort skylten?

Det som behövs är att det är många som säger ifrån, på ett sätt som märks. Extra viktigt är det att de rinkebybor som vill ha bort skylten kommer till tals. Eftersom jag inte bor i Rinkeby, är min röst mindre värd oavsett hur högt jag skriker. Det är enkelt att ignorera mig med argumentet  ”du bor inte där, det är väl inte ditt problem.” En protestaktion behöver inte vara någonting större än fler mejl, eller en facebookgrupp. Så kom igen rinkebybor – vill ni att skylten ska bort? Maila till Åsa Jernberg! Och bjud gärna in mig till den där facebookgruppen eller namninsamlingen eller protestmötet. För det är ni som har rätt. Det är er stadsdel och ni bestämmer hur det ser ut. Det är det jag vill att mina skattepengar går till.

 

Här är hela svaret, med kontaktuppgifter till Åsa Jernberg (och samtidigt ett avslöjande om vilka jag faktiskt röstade på i kommunalvalet):

Hej Vian,

Sent omsider, tack för ditt mejl! Mycket intressant att få höra om den här skylten i Rinkeby, jag förstår din frustration. Det var också intressant att läsa blogginlägget som du länkade till.

Under veckan har jag med anledning av ditt mejl hört mig för lite om skyltgruppen och deras resonemang i syfte att sätta mig in mer i frågan. Jag har även haft kontakt med Miljöpartiets politiker i Rinkeby-Kistas stadsdelsnämnd som känner till skylten och som, om jag uppfattade det korrekt, bistått i att skicka vidare en protest till rätt instans.

Jag förstår som sagt din och andras upprördhet över skylten och anser att det finns många, många, många citat som skulle vara mycket bättre att lyfta fram för skattebetalarnas, inklusive Rinkebybornas, pengar.

Känner du till om det finns någon organiserad proteströrelse kring att få bort skylten? Sitter skylten väl synlig så att många Rinkebybor har sett den och precis som du är upprörda?

På återhörande!

Vänliga hälsningar,
Åsa

——————————————

MILJÖPARTIET DE GRÖNA I STOCKHOLM
Stadshuset
Åsa Jernberg, Gruppledare

tel: 08-508 29 215
e-post: asa.jernberg@stockholm.se
hemsida: www.mp.se/stockholm
blogg: www.asajernberg.wordpress.com

Sluta klaga. Passar det sig inte kan du dra!

Jag blir faktiskt ledsen. Uppriktigt ledsen när ni hyllar Jasenko Selimovic svar till Jonas Hassen Khemiri (det är ju även till mig och till alla andra som försöker peka på strukturell diskriminering i samhället). Selimovic text vill peka ut diskriminering som någon som hade en dålig dag, som en situationsbaserad reaktion. Det är en text som tvingar på oss offerkoftan när vi säger ifrån. En text som är full av allt det här som feminister får uppleva konstant. Mansplaining. Gaslighting. Förringande. Förminskande. Sättet att vända kritik mot strukturer till att vi skuldbelägger en hel grupp. (”TÄNK PÅ ALLA SVENSKAR SOM INTE ÄR RASISTER!!!”)

Och så uppmaningen om att skärpa sig. Om att jag bara har mig själv att skylla. Som förklarar för mig att jag väljer att se rasism. Att jag väljer att se diskriminering. Tänk dig själv – om du fick välja. Hade du valt att tolka allt som utbredd strukturell diskriminering – eller som en individuell idiot? Hade du valt att se livet från den sämsta möjliga sidan? Vem skulle välja det?

Sen den härliga tacksamhetskängan. Den eviga skulden. Att jag ska vara glad för att jag ens får vara här. Tacka och var tyst. För inte ska jag väl vilja bidra till samhället på något annat sätt än arbetskraft och skatt. Jag kan inte komma här och bara försöka förbättra samhället. Jag ska inte komma här och bara peka på ruttna strukturer. Var bara tacksam. Det är ju mycket bättre här än någon annanstans.

Tänker ni så? Eller tolkar ni texten på ett helt annat sätt än mig? Är det för att jag har fått höra det här så många gånger som jag reagerar så starkt? Är det för att ni inte ser vad som är nästa steg? Är det för att ni inte sett vad den här typen av kommentarer brukar avslutas med i vanliga fall?

Det enda som skiljer Selimovics text från kommentarerna jag fått på min blogg (och inte publicerat för att jag inte behöver publicera rasistisk dynga) förutom längden och stilistiken är att slutklämmen ”Sluta klaga så jävla mycket. Passar det sig inte kan du dra.” fattas.

Läs det här istället. Länka till det här istället.

#safetytipsforladies – bli en T-Rex för att undvika våldtäkt

Den klassiska historien: Kvinna blir onykter, somnar och våldtas av män. Hon får skylla sig själv. Det stavas våldtäktskultur. Vi har sett det i Bjästa och den syns tydligt i fallet Steubenville.

Förövarna är stjärnor i ett framgångsrikt football-lag. Offret är en 16-åring som går på en highschoolfest. Bilder, tweets och videos som dokumenterar brottet sprids på nätet. Rykten börjar spridas. Människor tar parti. Ena sidan för flickan, andra sidan – boende i staden men även främlingar på sociala medier – tar förövarnas parti och klandrar offret. De tycker att hon sätter fotbollslaget i dålig dager och att hon försatte sig i situationen. De tycker alltså att det är hennes eget fel.

Nu har Trent Mays och Ma’lik Richmond dömts. De är skyldiga.Trots det klandrar människor offret och anser att det är hon som borde ha agerat annorlunda. Att hon inte borde ha druckit så mycket. Att hon får skylla sig själv som var medvetslös. Hon drabbas av ett utbrett näthat, hon och hennes familj blir hotad och två tonårstjejer åtalas för att ha hotat offret på Twitter. CNN’s rapportering diskuterar hur den här domen har förstört de ”lovande” förövarnas liv.* Och om och om igen är det hennes fel och synd om de stackars våldtäktsmännen.

steubenvilletweets

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När en kvinna blir våldtagen kallas hon för en lösaktig full slampa. En kvinna som var medvetslös, som släpades runt av män som skojade om att hon verkar död. Då är hon en slampa. När två män skändar hennes kropp, när hon blir förnedrad och män förgriper sig på henne är det hennes fel. Hon borde inte ha varit full. Hon får skylla sig själv. Jag kan inte ens i ord beskriva hur otroligt bisarr det här tankesättet är, eller hur illa berörd jag blir av det.

Det är så våldtäktskulturen fungerar. Kvinnan beskylls för att inte ha skyddat sig mot våldtäkten, som om männen inte kunde rå för det. Som om männens sexualitet är någonting de inte kan kontrollera, eller ta ansvar för. Ansvaret för att inte bli våldtagen läggs på kvinnan. Skulden om en kvinna blir våldtagen läggs också på henne. Som kvinnor ska vi alltså förvänta oss att alla män runt omkring oss så fort vi blir för fulla eller somnar kan bli frestade att ta tillfället i akt att våldta oss.

I Australien publicerades en text om att det är viktigt att förespråka riskminimering och hur det inte är att klandra offret. Texten pekar på statistik som säger att alkohol är en faktor i 80 procent av våldtäktsfallen i Australien. Även här är det på kvinnans ansvar. Kvinnor ska vara försiktiga med sitt alkoholintag, för att det gör oss till enkla byten. Och så är vi där igen, i våldtäktskulturen som säger att kvinnor inte borde vara så fulla så att en man lättare kan våldta oss. Att vi kvinnor ska vidta försiktighetsåtgärder. Som kvinnor ska vi ständigt vara på vår vakt. Vi måste ständigt vara försiktig i allt vi gör, för att inte provocera fram en våldtäkt. Vi ska ständigt tänka på vår klädsel, vårt alkoholintag, vårt val av hemväg och flera andra parametrar. Det finns en uppsjö med råd om hur vi kvinnor ska förhindra att vi blir våldtagna.

Råden sträcker sig från att ha kläder som är svårare att ta av till hur en inkapaciterar en våldtäktsman med våld. Kvinna! Beväpna dig! Gå en självförsvarskurs! Antivåldtäktstrosan! Antivåldtäktsbältet! Hur långt behöver vi gå för att förhindra att bli våldtagna?

Vi kan ju till exempel låtsas vara en T-rex:

Vi kan också bli Batman:

Eller, min personliga favorit, bli en del av Borg-kollektivet:

Se alla tips på #safetytipsforladies. (Taggen startades av @hilaryjfb som en reaktion på just den ovanstående artikeln i Australien.)

This Is Not An Invitation To Rape Me har även tagit fram de här tio tipsen på hur man förhindrar våldtäkt:

10 top tips to end rape

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och för dig som våldtäktsman, så finns det faktiskt tröst. Du kan ta dig vidare i livet och överkomma våldtäkten.

 

* Ibland överträffar verkligheten dikten – jämför den här satiriska videon med CNN’s rapportering som jag länkade till ovan.

Jo. Du måste faktiskt flytta på dig.

Den här diskussionen om att en privilegierad person ska stå tillbaka och låta en annan lika kompetent person från en minoritet ta platser i styrelser, på chefspositioner, i utbildningar, i yrkeskårer – den dyker upp titt som tätt och är alltid lika provocerande. Det slutar alltid på individnivån: jag, jag, JAG!

”Varför ska jag stå tillbaka för en kvinna när jag minsann har kämpat lika hårt? Jag har minsann inte märkt av några fördelar bara för att jag är svensk.”

Här är mitt eget och högst personliga svar en gång för alla. På individnivå, från mitt eget perspektiv. Till alla män. Till alla pursvenskar.

Du har inte kämpat lika hårt. Du har inte per automatik ansetts som sämre. Du har inte ens behövt reflektera över faktumet att någonting som du inte har någon möjlighet att påverka kan vara anledningen till att du inte blir kallad på intervju, att du får lägre lön, att du inte tas på allvar. Du har aldrig övervägt att byta efternamn. När du ryter ifrån så ryter du ifrån. När jag ryter ifrån har jag antagligen PMS.  När du skriver fel så skriver du fel. När jag skriver fel är det inte så konstigt ”med tanke på att… (att jag är invandrare, det där som ingen riktigt vågar säga rakt ut)”. Allt bra du gör det får du beröm för. Allt bra jag gör är imponerande ”med tanke på att…”. Du är aldrig en avvikelse. Du är bara dig själv. Din egna individ. Vi må göra exakt lika bra ifrån oss i skolan eller på jobbet, men det är inte du som har haft en uppförsbacke. Det är jag.

Vi var lika flitiga i grundskolan – det var bara det att jag sattes bredvid den där stökiga killen för att jag som tjej skulle kunna lugna honom. Han som hela tiden pratade, tog mitt sudd och höll på och störde mig. Det var riktigt kämpigt att behöva hålla reda på honom och samtidigt hänga med på lektionerna.

Visades du upp som ett gott exempel på integration? Undrade du varför vuxna tyckte det var så häpnadsväckande att just du var bäst i klassen på svenska? Inte? Nähe.

Vi har lika höga gymnasiepoäng – mina hade nog varit högre om inte för den där läraren i Svenska A som konstaterade att invandrarelever aldrig kan bli lika bra på svenska som svenska elever.

Har du fått höra att du på grund av var du är född per automatik är sämre i ett ämne? Antog någon att du skulle vara sämre på matte på grund av ditt kön? Inte? Nähe.

Vi gick samma högskoleutbildning – men jäklar vad jag hade ont i armen efter alla de där föreläsningarna när jag fick vänta på att du, den andra killen och tredje fick prata innan föreläsaren noterade att jag hade haft handen uppe.

Som den där gången då Johannes* fick ordet, pekade på mig och sa nåt i stil med ”Jag tror det har varit din tur att prata sedan tio minuter tillbaka”. Har du någonsin behövt slita för att få ordet? Har du någonsin känt hur en föreläsares blick bara sveper förbi dig? Inte? Nähe.

Vi skickade ut lika välskrivna ansökningar – vi ringde till och med för att presentera oss. Du för att du skulle göra ett bra intryck, jag för att bevisa att jag pratar flytande svenska.

Undrar du någon gång hur många av dina ansökningar som automatiskt hamnat i nejhögen utan att läsas på grund av ditt namn? Inte? Nähe.

Vi gjorde lika bra ifrån oss på intervjun – vi lyckades lyfta fram våra starka sidor, berätta vad vi kunde och visa vilken tillgång vi skulle vara.

Frågade de om din civilstatus, om sambo och sånt där? Kände du dig att du behövde säga att du inte känner dig alls redo för barn? De frågade väl dig också hur det kom sig att du ville jobba med kommunikation ”med tanke på”? Eller hur det kommer sig att du är så bra på att skriva ”med tanke på”? Inte? Nähe.

Vi fick bra jobb – du med något högre ingångslön än mig och lite mer ansvar, men det var säkert för att du förhandlade bättre. Nu är det upp till bevis. Vi visar framfötterna. Vi säger vad vi tycker. Vi tar på oss utmaningar. Vi är raka på sak. Vi visar vad vi kan.

Kommer du in i ett rum och möts med skeptiska blickar? Blir din kompetens ständigt ifrågasatt? Har du någon gång fått höra förminskande kommentarer som ”lilla gubben”? Tycker folk att du är en bitch när du säger nej till dåliga idéer? Har du någonsin fått höra ”lugna ner dig” för att du sätter ned foten? Inte? Nähe.

Vi visar vad vi går för – du genom att göra ett bra jobb. Jag genom att alltid göra ett ännu bättre jobb. Jag kan inte vara lika bra som du, inte när du är man och svensk. Alldeles för många inbyggda omedvetna fördomar och strukturer gör att du kommer uppfattas som bättre än jag, om jag bara gör ett precis lika bra jobb som dig. Därför anstränger jag mig till det yttersta för att bevisa att jag är bäst.

Får du alltid boka konferensrum, ordna med kaffe och skriva mötesanteckningar? Har någon antagit att du pratar arabiska? Att du är expert på islam? Inte? Nähe.

Så, till hundramiljonerfrågan: ”Varför ska jag stå tillbaka för en kvinna när jag minsann har kämpat lika hårt? Jag har minsann inte märkt av några fördelar bara för att jag är svensk.”

Vet du varför du inte har märkt av något av allt det här? För att det är du som är normen. Det är helt naturligt för dig att bli behandlad bättre. Det är normalläget i samhället. Det är klart att du inte märker det. Det är det avvikande som märks. Jag ser orättvisorna, för att de drabbar mig.

Nu står vi där och knackar på dörren till styrelserummet. Samma utbildning, samma arbetslivserfarenhet, samma kompetens. I styrelserummet sitter nio svenska män. Ska de då fylla på med en tionde? En karbonkopia av sig själva? Ja, det är väl antagligen det som hade hänt av gammal vana. För att de, som hela samhället är fast i samma mönster. Mönstret som gör att du är självklar, för att det är du svenska heterosexuella man som är normen. Mönstret som gör att kvinnor, invandrare, HBTQ-personer, funktionsnedsatta och alla andra som inte hör till normen förbises.

Det är nu du måste inse att jag inte tar din plats. Jag har bannemig minst lika mycket rätt till den platsen som du. Jag har kämpat i en livslång uppförsbacke. Jag har gång på gång bevisat att jag kan det här. När jag får den här platsen är det inte för att jag är kvinna, för att jag inte anses vara svensk. Det är trots allt det här. Och nu måste du flytta på dig. För att jag är bäst. Den här gången ska ingen förbise mig.

*Johannes, om du ser det här – tack. Av hela mitt hjärta. Du minns säkert inte ens det här, men det gör jag med värme och tacksamhet för att du lämnade över ordet till mig och samtidigt tydligt markerade att det där beteendet inte är okej.

 

En krogrecension som lämnar en unken eftersmak av sexism och postkolonialism

Mina ögon trillade ur skallen när jag via Martin Tryggs twitterkonto såg en recension av Carl Reinholdtzon Belfrage som redan i titeln skvallrade om det unkna innehållet: Maharani Moor: Yngre, spänstigare lillasyster. (För dig som inte vill klicka dig vidare, eller ge Metro fler träffar på detta finns texten i sin helhet under mitt mail.) Jag bestämde mig för att maila Metro och fråga om det här verkligen var på riktigt. Släng gärna iväg ett mail du med till redaktionen@metro.se och fråga hur de tänkte.

Uppdatering: Jag har inte fått något svar, men Björn har – det kan du se i kommentarerna nedan. Och texten har plockats bort från Metros webbplats.

Här är vad jag skrev, väntar nu med spänning på svaret:

Hej Carl och redaktionen!

Via Martin Tryggs twitterkonto såg jag er recension Maharani Moor: Yngre, spänstigare lillasyster och mina ögon höll på att trilla ur skallen på mig. Nu måste jag bara fråga: Är det här ett försök till satir kring sexismen i samhället som jag inte förstår? Är det ett sätt att försöka belysa att postkolonialismen fortfarande frodas? Eller är det på allvar så att ni tycker att det här är ett fullt rimligt sätt att formulera sig?

Hur du redan i ingressen ”Carl Reinholdtzon Belfrage har fallit för en yngre, mer spännande indier. Maharani Moor tillfredsställer hans smaklökar. Varje gång.” gå över så många gränser som ni gör är för mig oförståeligt.

Texten lyckas redan där pricka in en otroligt unken kvinnosyn, spä på hetsen om att kvinnor ska hålla sig unga till varje pris och samtidigt slänga in den postkoloniala synen på ”exotiska” kvinnor som någon sorts absurd rasistiskt sexistisk bingo. Att halva texten är skriven som någonting som snarare verkar vara ett insändarbrev till Penthouse på sjuttiotalet innan mat över huvud taget diskuteras är något av en bedrift i sig. Hur du Carl har lyckats få in en sån oerhörd mängd av sexism och objektifiering i en krogrecension kommer för alltid vara ett mysterium för mig.

Min fråga är enkel och den riktar sig både till redaktören och skribenten: Hur i hela fridens namn tänkte ni nu?!

Tack på förhand för ett väl genomtänkt svar där ni deklarerar er som feminister och förklarar att det här var ett försök till satir och inte ett totalt ogenomtänkt inlägg som skulle handla om en restaurang men råkade bli en extrem objektfiering och sexualisering av kvinnor med en dimension av postkolonialism i den mest märkliga kontext jag skådat hittills i år.

Med vänliga hälsningar Vian

 

Recensionen i sin helhet:

Maharani Moor: Yngre, spänstigare lillasyster

Carl Reinholdtzon Belfrage har fallit för en yngre, mer spännande indier. Maharani Moor tillfredsställer hans smaklökar. Varje gång.

Ni vet hur det kan vara: man tror sig ha den perfekta flickvännen – slank, vacker och på alla sätt alert rent intellektuellt – men så träffar man hennes lillasyster och världen faller samman framför en. En ny, yngre och spänstigare kopia har uppenbarat sig.

Valet är nu självklart. Händelseförloppet väldigt förutsägbart och klart. Den äldre flickvännen förpassas till ett skåp och uppmärksamheten tar en helt annan riktning.

Detta har nu skett i min direkta restaurangmiljö. Min gamla älskarinna Maharani, som jag gärna och ofta öst beröm över (jag har för vana att beskriva Naem och hans kökschef Nitins indiska palett som vidare och mer begåvad än Göteborgs samtliga andra indier tillsammans), har avslöjat en lillasyster nere vid Engelbrektsgatan 55.

Hon heter Maharani Moor. Och hon är en strålande kopia av sin mor. Bara … ja ni förstår … nyare, yngre och spänstigare.

Jag, nyförälskad och allt vad det innebär, vill naturligtvis stolt presentera mitt senaste kärleksobjekt för min gode vän Gustaf Aschan.

Jag tar först med honom på en enkel lunch. Vi tar in en chicken tikka masala och en tandoori chicken. Men först får vi en fräsch morotssallad. Krispig och med en konsistens som för tankarna till det charmiga begreppet raw food. De marinerade kycklingfiléerna kommer i en mild sås med rostad paprika och grädde. Väldigt välbalanserad, gräddig och fin rätt. Tandoorin är, som sig bör, något tuffare i sin kryddning men tyvärr inte lika mör.

När vi återvänder för kvällens à la carte väntar en mer komplex meny. Vi beställer en krämig corn cheese tikki, en ost- och majskaka som serveras med härligt kladdig chutney. Ost- och majsmassan mot den söta chutneyn blir ett perfekt giftermål. Men kvällens drottning ska visa sig vara en pilgrimsmussla. Musslorna är privatimporterade från Frankrike och serveras i sina vackra skal. Full pott.

Vi fortsätter med en lammgryta med saffran, kardemumma och grädde och ett gäng helt makalösa räkor. Kvaliteten på räkorna är anmärkningsvärda, långt bättre än till exempel Sjömagasinets.

Jag har alltså bytt till en yngre modell indiska. Kanske inte helt politiskt korrekt. Men den här lilla snäckan är ung och rå, inte lika gulligt uppsminkad i kitsch och Bollywood som storasystern på Första Långgatan, och hon tillfredsställer mina smaklökar. Varje gång. Så, kan ni kland­ra mig? Ett besök här och ni kommer att möta mig med djup förståelse.

Först på sociala medier ≠ bäst på sociala medier

Jag hade en diskussion på Twitter om kommuner i sociala medier, med fokus på Pinterest. Frågan var om en kommun bör finnas där. Jag och Linda Nexing-Handman (kommunikatör och social media master i Malmö stad) var överens om att Pinterest inte är någonting för kommuner just nu, men inte alla höll med. Linda har skrivit en text om varför vi inte ska kasta oss på varenda sak utan att tänka efter:

Jag snubblade över ett uttryck som jag gillar att använda när jag arbetar med utvecklingsfrågor. ”We were so busy finding out if we COULD do it, that we forgot to find out if we SHOULD do it”. Bara för att vi kan göra något innebär det inte nödvändigtvis att vi ska göra det.

Inom kommunikationsplanering ska vi utgå från syfte, mål och målgrupp. Detsamma gäller när vi avgör om vi ska befinna oss i sociala medier. Om vi ska arbeta med värdeskapande kommunikation ska vi finnas i de kanaler där vi kan skapa ett mervärde för våra kommuninvånare. Vi ska inte finnas i sociala medier för att det är det senaste, trendigaste och häftigaste. Vi ska följa och bevaka utvecklingen och trenderna för att kunna avgöra om och när det är aktuellt för oss att agera i olika kanaler. Det är väldigt få situationer där det skulle addera något till vårt kommunala uppdrag att bara vara först inom sociala medier. Vi ska vara ”a good second” eller till och med ”an excellent second”, och möjligen bland de första inom offentlig sektor.

Låt någon annan misslyckas och plocka godbitarna
Jag ser att det florerar innovationsförmåga i vår kommun. Det kliar mycket i fingrarna att vilja testa, vilja vara i spjutspetsen. Det ska vi definitivt vara, där det ryms inom vårt uppdrag att vara det. Där det adderar mervärde. Att jobba för skattepengar medför ett stort ansvarstagande, där vi måste balansera engagemang och drivkraft med vad vi växlar ut mest av att göra. Inom de områden där vi själva inte behöver stå för ”trial and error”-perioden av en kommunikationskanal, ska vi inte heller lägga tid på att göra det. Jag säger inte att vi inte ska vara nytänkande och försöka hitta nya sätt att kommunicera med våra medborgare, men vi behöver inte agera försökskaniner varje gång.

Våga välja
Det är inte ansvarsfullt att lägga tid och kraft på kanaler där en relativt liten del av våra medborgare rör sig, om det inte är så att vi specifikt försöker nå just den smala målgruppen. Det är våra kommuninvånare som bestämmer vilka kanaler vi ska finnas i. Facebook är ett bra exempel. Det är i dagsläget världens största sociala nätverkssajt med över 4,8 miljoner användare i Sverige och användartalet ökar i samtliga åldersgrupper. Den snabbast växande gruppen på Facebook är 45+, men fortfarande är det personer i åldern 25 – 34 som står för flest användare. För många är Facebook idag en del av den dagliga rutinen, här följer man och interagerar med sina vänner och de organisationer man gillar. Vår målgrupp har alltså sagt sitt. De väljer Facebook. Det innebär att det borde vara en ren hygienfaktor för Sveriges kommuner att använda sig av det för dialog med sina medborgare. Och göra det riktigt bra.

Min poäng? Som kommun ska vi inte befinna oss överallt. Vi ska inte befinna oss i en kanal bara för att. Ett illa skött konto ger sämre signaler än att inte befinna sig där alls. Vi måste våga välja. Och göra det riktigt bra.

Zlatan – min nya fästman

Mikael Vestlin på Helsingborgs Dagblad har skrivit en krönika om Lisa Nordén. Jag tog mig friheten att redigera om den lite. För hur löjligt skulle det se ut om den råkade handla om min favorit inom sporten – Zlatan Ibrahimovic? Jo, ganska så löjligt:

I min förra krönika kom jag fram till att jag gillar känslan av något annat. Något nytt. Men ändå tryggt. Något vi känner igen. Same but different. Nu är han här, överallt: Zlatan Ibrahimovic, idrottsgalans prins. Jodå, han har varit här ända sedan EM -04, vilket faktisk är länge sedan, men vad jag vill komma fram till är att mitt behov av nya smaker delas av ganska många. Och inget gör oss gladare än idrottskillar. De blir hela Sveriges fästmän för en stund, vi kan inte låta bli att älska dem. De står för hälsa, skönhet och klädsam ödmjukhet. Någon som dyker upp från ”ingenstans”, med båda fötterna på jorden, helst lite nedborrade. Finns det något vi svenskar gillar så är det blygsamhet. Kombinera idrottskille och helylle och vi blir tokförälskade, även jag. Det finns ingen som helst ironi i mina hypoteser, bara konstaterande. Vi behöver André Myhrer, Jimmy Lidberg, Staffan Olsson och… Zlatan Ibrahimovic. Samma sak, ett annat leende.

Jag vet inte hur många radioprogram och tv-soffor som innehöll vår fotbolls sweetheart igår. ”Överallt, överallt, överallt” som Olle Ljungström sjunger. Och jag gläds med honom, och visst är det en fantastisk prestation han gjort… men! Framför allt beror alla priser och vår kärlek på det faktum att vi behöver något nytt emellanåt. Jag vet, jag upprepar mig, och jag upprepar mig igen: Nytt, killigt, idrott, ödmjukt. Precis den medicin vi behöver, motviktsbilden till järnrör, arbetslöshet, fallskärmsfifflare och skamsna politiker. Sen spelar det ingen roll att du kanske är en fantastiskt fotbollstränare och hedersdoktor eller tagit OS-silver i triathlon efter sekundstrid. Det är inte det vi behöver, inte det vi vill ha, vi vill ha Zlatan Ibrahimovic. Nu!

Zlatans bästa tid var förstås igår och i förrgår, men räkna med att vi kommer att få se betydligt mer av både honom och fotboll i rutan framöver. Detta faktum, fenomen, kan ses ur olika perspektiv. Just nu föredrar jag det där någon slags rättvisa uppnåtts, poetisk eller ej. Kaxiga tjejer i rika och välexponerade idrotter får stå tillbaka för en sansad kille i en idrott vi inte brydde oss om för ett halvår sedan. Visst är det fint?

Poängen här? Den är enkel. Sluta förminska och klappa elitidrottare på huvudet bara för att de är kvinnor. Sluta prata om skönhet, om tjejighet, om klädsamhet. Lisa Nordén är bevisligen en förbannat bra idrottsperson. Inte min, eller någon annans fästmö. Mikael Vestlin – sluta nedvärdera en elitidrottare till ”triathlon sweetheart”.

Tipstack till @BanarReza och @anders_e.

Uppdatering: Här har Mikael Vestlin skrivit ner sina tankar om sin text. Han hävdar ironi. Jag har läst om texten med detta i bakhuvudet, men är fortfarande inte såld. Han missade ett stort steg i texten – tydligheten och själva syftet med att ironisera kring det här. Kanske är det också så att det inom just idrotten är så pass vanligt att på fullaste allvar tänka på det här sättet, så jag och många med mig tyvärr inte blev förvånade eller överraskade och därför inte såg ironin.

Årets pressrum igen!

Nu har jag för andra året i rad det bästa pressrummet enligt Mynewsdesks kundtävling Årets Pressrum! Och det här året med en väldigt smickrande motivering:

Med ett aktivt kommunikationsarbete, både gällande frekventa uppdateringar och nyttjande av pressrummets många funktioner har denna kommun blivit en förebild för offentliga verksamheters digitala kommunikation.

Jag har för första gången fått citera mig själv och har nu en ännu större respekt för kollegorna som skriver sina citat, eller än mer ställer sig inför en kamera och berättar om sina tankar. Det var inte det lättaste att slänga ihop några meningar när man helst bara vill skrika ”YEEEEEESSS!!!” och göra Kenneth Anderssons målgest från VM- 94. (Vilket var ungefär det jag gjorde på prisutdelningen.) Så här blev citatet, när jag hade redigerat bort bröl och segerdanser:

Vi är väldigt glada över att ha vunnit priset för andra året i rad, det är ett kvitto på att det lönar sig att arbeta långsiktigt och strategiskt. Det är riktigt kul att vi kan vara en förebild för andra kommuner och organisationer inom offentlig sektor, säger Järfälla kommuns pressekreterare Vian Tahir.

Här kan du läsa nyheten i vårt pressrum.

Mynewsdesk har dessutom en Hall of Fame där vi är med från start och förhoppningsvis många fler år framöver.

Digital KOMMUNikation och pr

I oktober höll jag ett seminarium på Mynewsdesk om hur vi på Järfälla kommun jobbar med digital kommunikation och pr. Eftersom seminariet filmades går det att se i efterhand.

I videoklippen berättar jag hur vårt arbete har sett ut och hur vi har lyckats öka vårt mediegenomslag. Jag pratar även om hur man kan lyfta fram medarbetare för att sätta ett ansikte på kommunen och vilka fördelar det finns med att vara mer personlig. Sedan avslöjar jag vårt nästa steg i arbetet med vår digitala kommunikation – att låta Järfällaborna visa sin bild av kommunen.

Typiskt nog hade jag en prasslande tröja på mig (vet nu bättre till nästa gång) så vi fick bryta mitt i för att försöka rätta till det och videoupptagningen är därför uppdelad i två delar.

Digital kommunikation och pr – del 1

Digital kommunikation och pr – del 2